trött, så enormt trött på människor.

Förövrigt, i mitt nästa liv ska jag bli guldfisk eller kille.

Tar du förgivet att jag förstår vad problemt är? Att jag vet vad jag gör för fel? Jag kan inte läsa tankar kan jag börja med att säga, jag har inte den gåvan.
Du berättade ursprungsproblemet och jag förstod och bad om ursäkt och åtgårdade det hela. Vi kom överens om att vara kompisar igen och att jag skulle skärpa mig, so I did.
Sen blir det nyår och folk vänder mig ryggen åt och jag blir totalt förvirrad, jag hade ju inte gjort något?! Men du vägrar att tro mig även fast att du säger att du vill, men varför skulle jag säga så? Varför skulle jag vilja det? Varför, varför, varför, varför kan du inte lita på mig? Du borde känna mig så väl vid det här laget att jag är så pass rädd för att förlora vänner att jag aldrig skulle säga så. Jag har ju berättat för dig att jag hellre har få vänner jag verkligen litar på än många jag inte vet vart jag har till 110%. Jag trodde du var 110% men jag hade uppenbarligen fel.
Du skyller allt på mig, allt är mitt fel medans jag får stå där som slagpåse du kan avreagera dig på. Vi värderar vänskap så olika kom jag fram till.
Det som har hänt, har hänt och jag kan inget göra mer än att stå som åskådare på första parkett. För du pratar inte med mig, säger inte vad som är fel. INGET.
Du pratar om mognad, men allt jag känner är bara besvikelse.

Tid läker alla sår, men favoriter i repris sliter bara upp gammalt skit. Jag tror inte att du förstår riktigt, hur ont det gör medans du ser så oberörd ut. Du gör mig förvirrad, totalt jävla vilsekommen. På köpet vet jag knappt varken ut eller in vilka jag kan lita på eller inte.

absolut besvikelse, kortfattat.

over and out. Du kommer ju endå inte läsa det, och allra mindre förstå.